När man bygger en plattform som Bildhistoria är det lätt att drunkna i all teknik och glömma bort vad det är som driver oss. Jag blir påmind om detta när jag läser nobelpristagare Annie Ernauxs bok Åren. Den utgår ifrån ett antal fotografier som berättar om de olika faser som den kvinnliga huvudpersonen och det moderna franska samhället genomgår från andra världskriget till idag.
Historierna kring fotografierna och familjens öden skiftar över tid men när familjemedlemmarna avlider kommer de kollektiva minnena att blekna och de gamla berättelserna att tystna (och ersättas av nya). Även om fotografierna finns kvar finns det till slut ingen som kan berätta om människorna, tiden, modet, städerna, byggnaderna, händelserna, företagen och allt det andra som förekommer i dessa bilder. Ernaux skriver:Alla bilder kommer att försvinna. — I samtalen runt ett matbord en storhelg kommer man bara att vara ett förnamn, alltmer utan ansikte, ända tills man försvinner i den anonyma massan av en avlägsen generation.
Bildhistoria kan inte stoppa förgängligheten och glömskan – men vi kan lindra minnesförlusten och ge våra barnbarn en chans att lära känna våra mor- och farföräldrar genom fotografierna och berättelserna som omgärdar dem.
